Min nya kärlek i serieväg är utan tvekan Glee. Jag har sett alla avsnitt och väntar nu på att ett nytt ska komma ut. Jag är besatt. Verkligen besatt. Jag lyssnar på Glee-musiken, googlar om skådespelarna var och varannan dag och har en smärre crusch i seriens Noah Puckerman (han som går bakom rullstolskillen i början av det här klippet). Allvarligt, bara lyssna och kolla på videon av deras version av den här låten. Den är utan tvekan tusen miljoner gånger bättre än originalet. Love! ♥

Jag är verkligen inte van vid att jobba än. Att gå upp tidigt på morgonen har jag inte behövt göra på nästan ett halvår. Min hjärna har inte ställt om sig än. Jag vaknar fem gånger per natt i panik och tror att jag har försovit mig fast det är många timmar kvar tills klockan ringer. Jag är dyngtrött när jag kommer hem efter jobbet när jag kanske har jobbat i typ... fem timmar. Haha! Men glad är jag för snart kommer jag vänja mig och sedan får jag min första lön efter hela sex månader utan. Hallelujah moment!

Idag har jag jobbat från 7.30-12. Det kommer bli mest korta dagpass på ungefär tjugo timmar i veckan. 50% som sagt. Jag ska försöka hitta ett extrajobb där jag kan hoppa in på kvällar och vissa helger också, antingen i någon affär eller som personlig assistent kanske. Det spelar ingen roll för mig. Åh, det är så kul att få erfarenhet från en annan bransch nu. Det öppnar upp för nya möjligheter som jag inte har haft förut. Jag känner mig så grymt stolt över mig själv. För när jag väl bestämmer mig för något och ger mig fan på det så lyckas jag nästan alltid. Äntligen kan jag börja spara pengar till min dröm.

Michel Teló - Ai se eu te pego.mp3

Jag. Är. Så. Jävla. Tröööött. Labbis kompisar är här nu och jag känner mig så asocial att det finns inte. Men vet ni varför jag är trött? Va? Jo, för att... *trumvirvel*... JAG HAR FÅTT JOBB! Det var min första jobbdag idag. Jag är så jävla glad. Det är bara 50% än så länge, men det är så sjukt skönt ändå. Jag jobbar nu som hotellmedarbetare på Hotell Kungsbacken som det heter. Det ligger här i stan vid polisrondellen ni vet. Jag visste inte ens att det fanns förut eftersom jag aldrig rör mig därborta i princip. Min chef är i alla fall astrevlig så det kommer nog bli bra. Just nu är jag så virrig på jobbet för att allt är så nytt, men jag lär mig snart. Åh, glad tjej!

2012 kommer bli mitt år. Det ska jag se till. Jag ska lyckas med sådant jag misslyckats med förut och inte ge upp förrän jag har nått mina mål. Den här dagen har gett mig lite jävlar anamma så nu tänker jag inte falla tillbaka i passiviteten igen. Kämpa, kämpa, kämpa. I can do this!

För övrigt längtar jag till våren lite extra idag. Jag vill kunna gå ut på långpromenader utan risken för benbrott och jag är så trött på mörkret. Att vintern ska vara så lång här. Det är inte konstigt att man blir deprimerad när det är mörkt i 6 månader i rad. Usch, säger jag bara. Det suger.

Vad arg jag blev nu. Jävla vinter.

Jag är på ett sådant himla bra humör idag. Jag har varit ute hos min pappa och blivit firad. Det är alltid så mysigt att få komma ut till kära, gamla Marsjö. Där känner jag mig trygg och lugn. Jag känner mig isolerad från allt som har med krav, måsten och prestationsångest när jag sitter där ute i buschen. Det är jävligt skönt once in a while.

Nu längtar jag tills min fina pojkvän kommer hem från träningen och sedan blir det mys hela kvällen lång. Vi kommer säkert sitta vid varsin dator och dricka te. Det är mys för mig. Så länge han är hemma så behöver jag inte så mycket. Det är skönt att sitta och titta på en serie när han sitter vid internet, bara han är nära mig. Hej tönt! Är jag närhets-addicted eller vad?

Det här är musik.

Jag skriver det här med risk för att låta överdriven men jag kan inte låta bli att få hylla den bästa personen i mitt liv. Eller en av de bästa kanske jag ska skriva. Min pojkvän. Han är verkligen oslagbar och behandlar mig bättre än vad någon annan kille någonsin gjort. För det första låter han mig bo tillsammans med honom trots att jag inte har ett jobb. Jag bidrar såklart så ofta jag kan, men det blir som ni kanske förstår inte jättemycket. Men tro för den sakens skull inte att jag tränger mig på eller någonting. När jag flyttade hit efter Barcelona visste vi båda två att jag inte hade något jobb och han ville ha mig här. Jag kan alltid flytta hem om det skulle vara någonting, och det vet vi båda om. Men han vill bo tillsammans med mig oavsett om jag kan bidra till hyra eller inte. Och det är jag riktigt tacksam över.

Han är verkligen den generösaste person jag träffat. Seriöst. Han skämmer bort mig så mycket att jag rodnar när jag tänker på det. Han har bjudit mig på resor, shopping, middagar, you name it! Och det är utöver att jag får bo här utan att betala en spänn i princip. Men, det absolut bästa av allt är att han har sjuk humor, precis som jag. Han älskar att ligga kvar i sängen i någon timme eller två efter att vi har vaknat och bara mysa, precis som jag. Han älskar mig trots min svartsjuka, mitt kontrollbehov och min envishet. Han förstår mig för att han är precis likadan. Han är min perfect match.

Haha, om man läser det första och lite av det andra stycket låter det som att jag är tillsammans med honom bara för att han är övergenerös, men så är det självklart INTE. Jag är bara enormt dålig på att formulera mig för tillfället. Jag vill egentligen bara visa att jag är sjukt tacksam för allt han gör för mig. Han är verkligen mitt allt!

Ibland har man turen att snubbla över sitt livs kärlek bara så där utan någon förvarning. Trots att man, som jag, var superanti till ännu ett seriöst förhållande. Jag är väldigt glad att det blev som det blev den där sommaren.

Våra grannar gapar för full hals på ett annat språk. Jag och L är inte bättre när vi bråkar kanske, men det här är öronbedövande. Inte kan jag tjuvlyssna heller för jag fattar absolut ingenting. Åh, jag vill flytta härifrån. Jag trivs, men jag vill bo i en ny stad och i en större lägenhet. Jag måste bara skaffa ett jobb.

I övrigt så är jag så oerhört trött på mig själv. Jag gör inget. Jag bara sitter här i lägenheten utan någon motivation. Drömmar har jag, men jag gör inget för att förverkliga dem. Gaska upp mig!

What to do?

Jag provade precis ett par jeans som jag köpte i Barcelona. Jag kommer inte ihåg vad affären heter men det var någon större inhemsk kedja. Som Gina Tricot ungefär. Jag kollade på storleken nu och såg att det var storlek 36. Hjälp, tänkte jag men jag provade dem i alla fall. Och de satt som gjutna.

I Sverige skulle jag inte ens försöka få på mig ett par jeans i storlek 36. Det är förnedring på hög nivå. Det slutar alltid med att de sitter tajt och bra i benen, men sedan när jag ska knäppa dem... Ja, ni fattar själva kanske. Det går inte. Svenska jeansstorlekar passar helt enkelt inte på mig. Jag har väl ingen typisk svensk kropp. Hur nu en sådan kropp ser ut, men klädkedjorna verkar i alla fall tycka att alla svenskar ska ha smala höfter om man har smala ben och tvärtom. Inte okej. De här jeansen däremot. Mina spanska jeans. De sitter tajt hela vägen, men jag får igen dem utan minsta problem. De är perfekta för min kroppsform med breda höfter och lite smalare ben.

Jag ska köpa tio par jeans när jag åker till Spanien nästa gång.

Jag älskar och hatar min blogg. Varför känns det som ett måste att skriva? Jag startade den här bloggen för att kunna skriva av mig. För att kunna nå ut till mina vänner, men även till mina haters jag hade ett tag när det tagit slut med mina första pojkvän. För att få en reaktion från de som behandlat mig illa. Jag ville provocera och göra de så förbannade att de hatade min blogg men inte kunde sluta läsa.

Sedan helt plötsligt blev bloggvärlden enorm och jag smittades av hysterin och började skriva för andra istället för att skriva för mig själv. Lite av det hänger fortfarande kvar. Jag skriver inte om saker som jag tror att andra vill läsa om, men jag känner fortfarande måstet att skriva för att inte förlora de få läsare jag har. Men nu blir det ändring på det. Jag tänker skriva vad jag vill, när jag vill och hur ofta jag vill utan att bry mig om allas ovärda åsikter. Jag saknar tiden när jag hade 10 läsare och kunde skriva hur utlämnande jag ville utan att riskera en googling inför ett jobb eller vad fan som helst.

Det här är mitt liv.

Jag tycker att det är så sjukt kul när det går bra för andra. Nej, jag är faktiskt inte ironisk nu. Jag kan inte säga att jag gläds åt allas framgång. Jag skulle aldrig kunna se upp till eller bli impad av människor som går över lik för att nå sina mål och sårar och utnyttjar andra på vägen utan att bry sig ett skit. Sådana människor tycker jag oftast bara synd om. Däremot är det riktigt roligt när det går bra för de som har kämpat för det och som har gjort det på ett ärligt och bra sätt. Speciellt människor som inte alltid haft det så lätt. Jag blir så peppad själv och vill komma igång.

Däremot har jag enormt svårt att glädjas åt de som det alltid, alltid, alltid går bra för. Eller sådana som känns så uppenbart falska. Jag vet att det är en dålig egenskap att inte kunna glädjas åt precis allas framgång, men det är på grund av två saker. 1. Avundsjuka och 2. rättvisa. Jag avundas de som det alltid går bra för och jag tycker inte att falska människor som skiter fullständigt i andras känslor är värda framgång överhuvudtaget. Min avundsjuka får jag helt enkelt handskas med och utnyttja till min fördel. Vara vuxen helt enkelt. Men lite rättvisa borde det väl finnas? Eller?

Oavsett, så längtar jag tills min tid kommer. Just nu vill jag bara ha ett jobb, vilket som helst i princip. Jag ska bombardera varenda potentiell arbetsgivares e-mail med ansökningar. Imorgon. Hela veckan. Tills jag får ett jobb. Jag är on fire nu efter att ha läst en tjejs blogg som bor här i stan och som har lyckats landa ett riktigt jävla toppenjobb. Så sjukt coolt. Jag kan också. Jag kan, jag KAN.